Mont Blanc 4810,20m del 6

Vaknade efter en god natts sömn klockan 02.00. Med kläderna på men å andra sidan hade jag ju bara sovit dryga 4 timmar så det var ju inte så farligt. Jag var lite matt i pälsen skall tilläggas, inte utan att man var lite nervös inför dagens äventyr. Upp pigg som en mört... eller nä inte riktigt, segade mig upp tittade trött på mina vänner de var nog lika trötta som jag. Nu skulle uppgifterna delas ut det skulle smältas snö för att få vatten och kunna äta frukost. Ryggsäckarna skulle kollas en extra gång. På med kläderna, eller jag hade redan mina på mig. Det tog lite tid i alla fall. Väl ute ur tältet blev jag slagen av den pampiga miljön, månsken över glaciären, berg runt omkring. Tyvärr är det svårt att visa i bild men ni får tro mig på mitt ord. Helt fantastiskt.

Gör mig klar för avfärd vid tre tiden

Det hade börjat röra sig i fler tält vi skulle iväg vid tre men kom nog inte iväg förrän nästan en timme senare. Under hela denna tiden såg vi upp mot berget och vägen vi skulle gå ficklamps sken som dansade över snön långt där uppe dit skulle vi. Mont Du Tacul.

Glad men trött 03.30

Klätter kamraterna

Några fler.

 Vi började vår vandring som var lätt till en början men började ganska snart bli mer och mer brant. Det konstiga var att det var jobbigt men ändå inte märklig känsla, insåg ganska snart att jag hade tagit alldeles för mycket kläder på mig. Vi tog det lugnt på vägen upp för den första backen vilket gjorde att tågen av filipinare drog om oss. De var som maskiner, guiderna släpade upp dem i princip. Det coola var att jag gick endast med månskenet som belysning man såg nästan bättre då. Jag var den som gick först men det var spårat ordentligt och det hade inte snöat så det var inga problem att hitta. Vandringen tog nog 2-3 timmar upp den första biten. Det var fortfarande mörkt när vi kom upp på platån men vi såg att solen började komma upp. hittills hade det varit kalas väder, hörde senare av Ihor att han starkt funderade på om vi skulle ta oss upp på toppen idag istället. Det vi kunde hoppas på var att vädret blev lika bra i över morgon.
Vi tvärade av så att vi tog oss mot toppen av Tacul det ligger alltså till vänster av leden till Mont Blanc. Smidig vandring det var som en liten kulle som sedan smalnade av och blev mer och mer smal, mer och mer isig. Det var även här jag började känna mig lite konstig i kroppen. Känslan kände jag igen från några av mina dyk där jag tangerat gränserna för hur djupt man skall gå på ca 60 meter. Det jag kände var helt enkelt en stark obehags känsla, yr och allmänt konstig i kroppen. Hade nog en liten påverkan av höjd skillnaden iallafall.
När det senare blev hyffsat isigt kände jag att fan skall jag upp där. nåja efter lite velande och att Niklas och Ihor satt upp ett ankare i isen kände jag mig mer säker men ändå obehaglig till mods. Det var högt upp samt att jag frös om händerna så vansinnigt. vi tog oss upp lagom till solen dök upp över horisonten.

Saknar ord.....

Ser gladare ut än vad jag är, mådde kymigt.

Vy över målet samt is väggen på Maudit

Gått ner några 100 meter mår bäst.

Nu var det vandring ner till Campen som gällde, packa ihop sakerna och dra oss ner mot Charmonix och vila upp oss inför toppturen. Vi drog oss ner det var en relativt lätt vandring nerför men det tar på knäna att bromsa in i snön.

På vägen ner kom det en ensam kille med konstiga byxor och konstig mössa och stort skägg skuttandes förbi oss... hmmm.
På vägen ner var vår vän Volodomyr lite ouppmärksam vid passagen över en spricka, druttlade helt sonica ner i denna varpå Dima fick isyxan in i isen och kunde på så sätt få upp honom. Här hade vi ett perfekt bevis på vad nyttan var med att INTE gå oinknuten i terräng som denna. Tröttheten gjorde sig påmind väl nere i glaciär "grytan var värmen påtaglig och syre halten på ett minimum samt att vi gick i 20 cm slush snö som sög musten ur oss.

Så här såg vägen ner ut.

Läskig isvägg här ville man inte vara kvar för länge

Så här såg det ut på sina ställen, där vill man inte trilla i.

Vy över campen

Väl nere vid tältet var det bara att börja packa ihop men inte utan att man lade sig en stund för att slappa, vi skulle inte gå så lång bara upp till liftstationen på ca 2-300 höjdmeter det kunde inte vara några problem. Väl färdiga för avfärd så kändes det ganska snart att de krafter vi trodde vi hade var helt borta jag har nog aldrig gått så kort sträcka på så lång tid någon gång för ut i hela mitt liv...
Dehydreringen var total.
u var det alltså bara ner resan kvar vi var mycket nöjda efter de gångna timmarnas äventyr. Jag var sannerligen mycket nöjd. Med detta i bagaget såg jag målet att nå toppen som klart sannolikt.

Jag vid Campen efter äventyret så härligt väder.

Ser man ordentligt och zoomar in så ser man var vi gick. Pampigt.

Jag slappar i tältet, så varmt och gott och vilken vy sen.

 Det i gjorde sedan var att åka till campingplatsen plocka i ordning på vår utrustning, slappa, gå ut och ta en god öl och käka lite gott. Sedan somnade vi alla gott efter några öl, fulla av förväntan inför morgonden. För att påbörja det som var ett av målen med vår resa. Naturligtvis hoppades vi på att vädergudarna skulle vara på vår sida prognoserna var till vår fördel. Men vädret ändrar sig fort på berget.
Unnande mig till och med att surfa på mobilen trots höga kostnader. http://www.chamonix.com/webcam,12,en.html
Här är länken vi kikade på.
Forts följer "imorgon"...

Mont Blanc 4810,20m del 5

Dags att skriva lite medan jag sitter och funderar...
Det var alltså så att vi hade satt upp tält ätit och gjort allt klart, det var dags för lite träning i detta med glaciärer och hur man skall agera i olika situationer. Det som skulle kunna hända som man kan förbereda sig på är om man skulle falla egentligen. Det är ju en skrämmande tanke i sig när man går på en snökam med lutning på 60-70 grader åt båda håll samt fallhöjd på några hundra meter på ena sidan och kanske tusen meter på andra sidan.Skall meddela man tar inga stora steg då och det går inte fort. Risken att sätta ett steg järn i sidan på byxorna är överhängande med ett troligt fall som följd är rätt stor. Onödigt tycker jag, därför gick jag efter devisen som en kompis sa "-Slow is fast on the mountain.".

Vi var inbundna med varandra det var en rep längd på ca 8-10 meter emellan varje person, detta är en del av säkerheten på berget. de olyckor som skett de senaste dagarna var en Tjeck som gick själv föll 2-300 meter plus ytterligare en ensamvandrare som gick samma öde till mötes. Onödigt tycker jag, repet är ett måste och en billig livförsäkring. Vi började alltså att gå mot en lämplig plats, solen var stekande het och det var som att befinna sig i en gryta, ytan på snön var som slush.... Vi var fulla av förväntan, jag vet att jag var det när vi gick och småpratade, det blev bantare och brantare och svårigheterna  att gå utan att använda stegjärnen och isyxan blev uppenbara. Det var blå is tanken på att falla just här kändes allt annat än lockande. Det skulle kunna göra lite ont det gick ok. Jag kände spontan att det jag trodde vi skulle träna på inte var lämpligt just här. Jag hade nämligen googlat hysteriskt, minst heltid i flera dygn, jag har kikat på filmer. Kollat allt som man behöver veta för att klara sig på berget. Hmmm kanske ett lite sjukligt behov av att veta och kunna. Sorry Niklas tjatade hål i huvudet på dig.

Sanna sitter i ett "ankare"

Lite brant är det allt.

Det vi gjorde vara att testa lite hur det var att falla och ta hjälp med isyxan i allehanda situationer. Vi övade i att känna oss mer säkra på steg järnen.

Kolla hoppet, Sanna tog precis i rätt ögonblick.

Gänget förutom Volodomyr

Möra började vi vandra tillbaka till vårt läger dags för att fixa mat. Även om vi inte ansträngt oss nämnvärt mycket var man mör i kroppen, glaciären blir som en gryta, syret försvinner när snön smälter samt att höjden gör sitt till. Vi beslöt oss för att nästa natt på berget skulle ske i Cosmiqué hyttan för att vi skulle kunna ha så lite saker med oss som möjligt och vara så laddade och utvilade som vi bara kunde. Vi skulle ju göra "Grand Treverse" dvs gå runt hela massivet på alla toppar utan att för den skull vara uppe på alla.Vi traskade upp för att boka plats och kika på den magnifika utsikten. Det blev en kort avstickare vi var ju tvungen att börja ladda för nattens äventyr som innebar att vi skulle ta oss upp på toppen av Mont Du Tacul. Detta för att bygga på acclimatiseringen och vara ännu mer förberedda för toppdagen. Kvällen bestod av att koka snö, laga mat och vila så gott det gick, vi skulle nämligen upp klockan 02.00. Jag var allt lite pirrig "backen" bakom "gänget" var det första vi skulle ta oss an till natten.

Hyttan i bakgrunden

Där skulle vi upp på natten.

Sanna var trött.

Det var en lite bild kavalkad...
Då var det sovdags, tilläggas bör är att jag somnade med kläderna på inte jacka men fleece kläder Sov som en gris den natten, trots att Niklas skänkte bort liggunderlaget till bergsgudarna under dagen så att vi fick knö ihop oss ännu mer. Finns det hjärterum finns det stjärterum..... hmmm.
Ha det gott till nästa gång, återigen pls kommentarer eller gilla. just nu är det en trogen skara som läser min blogg.

Forts. följer dagen efter 02.00........

Mont Blanc 4810,20m del 4

Vaknade utvilad som enda person tror jag, under natten hade ett riktigt åskoväder med regn och rusk dragit in över berget. Tydligen var det bara jag som hade sovit och dessutom riktigt bra.
Denna dag var då vi skulle ta oss upp på Aiguille du Midi, och galciären som skulle bli vår läger plats för natten. det som skulle göras var att ta linbanan upp en station sedan vidare vandring ut på glaciären och gräva ner tältet sedan ladda med energi koka snö för att få vatten äta ordentligt och träning i säkerhet ibland sprickor och hantering av isyxan vid passager över dessa samt en massa annat nyttigt. Även planera för nattens vandring.

Dimma/moln över och under oss.

Sanna inspekterar tältet.....

 Det var detta vi vaknade upp till jämn tjockt lager av dimma och moln både ovanför huvudet och under oss. allt var dyngsurt. Vi hade gott om tid och det var bara att packa ihop allt ändå det fick bli som det blev. Våra vänner fick ju under natten sällskap av Diman som vandrat upp i regn samt sovit med Ihor och Volodomyr i ett tvåmanna tält med med TRE ryggsäckar i 100 liters klassen, dessutom var tältet otätt så allt var mer än blött. Vår super energiske ryss hade gått på en vandring i morgonstöket han var klar först av oss alla. Så när vi var klara att gå gick han inte att finna??? Det tog några timmar så var han tillbaka, märkligt.
Vi gick upp till lift stationen  för att ta linbanan upp. Vi hann med att ta en kopp kaffe i lugnan ro innan de andra kom.

Sanna färdig för avfärd.

Tusan var stilig....eller?

Den berömda "kammen" 40-50cm bred hua.

Jag gör mig iordning

Väl uppe gick vi upp på tak terassen för att göra oss i ordning för vandringen ut på glaciären, plocka fram stegjärn, rep och ta på oss lite mer kläder, det var lite småkyligt så högt uppe, vi befann oss på ca 3800 m. Jag var lite nervös för kamvandringen den hade jag gjort tidigare när jag varit uppe en vinter för att åka Valleé Blanche turen, då såg det lite annorlunda ut men jag minns att det var smalt lite läskigt då men vi hade ett rep och steg i snön som mar mycket mer rejäla. Nu var det ännu smalare typ drygt två parallella kängor brett och bra brant och långt ner på båda sidor. Nåja det var tvunget att gå den vägen i alla fall. När vi närmade oss is tunneln kände jag pulsen stiga, en isande kyla blandat med pirrig nervositet gjorde att jag var på helspänn. Denna gången tog vi inga bilder det var liksom inte läge att göra detta. Väl nere väntade en vandring på någon timme eller så till läger platsen som låg i ena änden av glaciären.

Ihor efter kammen

Det kändes bättre när allt blev bredare men vi var tvgna att hoppa över sprickor men inget värre. väl på läger platesn var det dags att börja koka snö samt gräva ner tältet så att vi var skyddade mot den värsta vinden. Det är totalförbjudet att tälta där men det verkade inte som om någon brydde sig speciellt mycket över det.
Jag började grävandet det märkets tydligt att det var en mer tunn luft här man blev märkbart trött efter en ganska lätt belastning. Vi lagade mat.... frystorkat blev det Pasta Carbonara och förberedde oss för träningen som skulle komma i att hantera isyxa, rep och falltekniker.

Ut mot glaciären

Grävaren...

Sanna ser nöjd ut

Niklas ser lite fundersam ut

Jag inmundigar en delikat måltid.

Det får nog bli en del 4, nånting annars blir denna aldrig publicerad. Har liksom inte haft tid att skriva klart. Så håll till godo med det som har kommit hittills.
Jag är lite nyfiken hur många som läser så det skulle vara kul att få en liten kommentar eller nåt bara för att se om det bara är jag som tycker det är intressant eller om det finns någon mer.

Forts följer.

Mont Blanc 4810,20m del 3

Söndag morgon. Vaknade ut vilad efter en natt i sovsäck, sover alltid lika gott i tält och sovsäck. Det enda vi vi missade var att öppna så att kondensen kunde ventileras ut under natten, det blir lite kondens när det är tre personer i ett litet tält. Nu var det dags att äta en frukost och börja planera för dagens äventyr. Planen för dagen var alltså införskaffa de saker som saknades i utrustningen. Eftersom det var mörkt när vi kom och vi inte så något så var det en omvälvande upplevelse när man vakande och kikade upp mot berget.

Utsikt från tältet....

Vi beslutade oss för att ta oss in till byn för att inta frukost och hyra storskor till Sanna samt ordentliga goggles och solglasögon till mig.

Frukost i byn och planering.

Idag skulle vi alltså ta oss upp halvvägs för att acclimatisera oss, overkill kan tyckas det finns ju de som går upp och ner över dagen utan att fundera på detta. Riskerna är ju inte extremt allvarliga eftersom vi inte är på  riktigt farliga höjder men det finns risker att få AMS(Acute mountain sickness) ca 20% drabbas på höjder runt 2500 m om man vistas lite längre. På 3500 m drabbas ca 50 %. Det är faktiskt så att utan någon form av acclimatisering drabbas 100% av AMS på höjder över 5000 meter med mer eller mindre uppenbara symptom. Det man kan drabbas av är bland annat huvudvärk, trötthet, yrsel, minskad matlust, illamående eller kräkningar, förvirring, svårigheter att röra sig (ataxi), andningsbesvär, och en generell känsla av att vara riktigt sjuk. Låter som en massa när man beskriver det, det var en del lättare saker som drabbade oss. Återkommer till det när det uppkommer så blir det lättare att relatera till varför och hur det påverkade oss och i vilka situationer.

Naturligtvis är det inte riskfritt att göra ett äventyr som detta, det märks bland annat på det antal som varje år stryker med. Tilläggas bör är att det är tusentals varje år som tar sig upp på toppen, så sett till den stora massan som gör det vi skulle göra så är det promillar som råkar illa ut. Vi skulle INTE tillhöra detta fåtal hade vi bestämt oss för, att jag säger så beror på att i de flesta fall så är det den mänskliga faktorn som avgjort ödet för de som råkat illa ut. Det kan vara att inte ta hänsyn till dåligt väder, inte var in knuten/gå själv samt att man på andra sätt har ett beteende där man tar onödiga risker. Slumpen kan man ju inte göra något åt om till exempel en serrac skulle rasa. Men detta är en kalkylerad risk man tar men inte något man kan göra något åt. Det handlar då om att göra vägval som minimerar dess risker.

Nåja nog om detta vi började packa vår utrustning inte utan man var nervös över att glömma något... vilket jag naturligtvis gjorde. Skeden en svindyr sak i lätt titan som är bra att ha när man skall äta. Det kom jag på på berget. Nåja.

Dags att packa, gäller att få med sig allt.

Hmm ser lite rädd ut nästan, allt med?

 Vi tog oss mot liften för vi skulle ta denna upp till mitten stationen för att sätta upp tälten och ha en natt på ca 2400 meter som en del i acclimatiseringen.

Vackert väder på mellan stationen Aiguille Du Midi. Första nattstoppet.

Niklas pose över dalen

Platsen för natten.

Sanna slappar och läser.

Jag och Niklas i samspråk vilar fötterna.

Nu skall tältet upp.

Fixa lite Prusik för imorgon.

Kvällens tilltugg efter maten.

Det var en liten orgie av bilder för att beskriva lite hur härligt det var. Vi var på gång det var en mjukstart, det vi gjorde här var att ta det lugnt njuta av naturen och det vackra vädret, naturligtvis gå igenom utrustningen ytterligare en gång. det var här jag kom på att skeden var borta... fan oxå. vi delade ju tält vi kunde lika gärna dela det oxå, sen går det ju bra att dela en tandborste på tre... Nåja det följde med resan att släppa lite av det här bekvämlighets tänket. Det var även här som Diman anslöt han ringde och sa att han var på väg upp på berget i kolmörkret han gick...! Då undrade man vad det var för nån egentligen det var ju 1500 höjdmeter, becksvart och lätt regn. Det var nog över midnatt när han kom upp tror jag jag sov.
För de som inte redan insett det så var jag borta i 8 dagar så minst 8 delar blir det. Om jag inte tröttnar på halva vägen e klart. Hittills har det varit mycket nya intryck, önskar på något sätt att man kunde förmedla en känsla men det går ju inte. Kan bara säga att det var härligt och mycket spännande. Full av förväntan även om det är en del som går upp på berget så är det inte bara att ställa dit skorna och tro att det skall lösa sig. utan ansträngning. Frågorna och funderingar hopade sig i min hjärna, förlåt Niklas och Sanna för mitt tjatande och mina något nervösa frågeställningar. Jag tenderar att prata hål i huvudet på folk när jag är nervös men även när jag är entusiastisk... så här krockade det ordentligt. Natten kom jag hann nog inte mer än lägga ner huvudet förrän jag sov och snarkade. Hur jag kunde sova var det ingen som förstod, tydligen hade värsta ovädret med åska och regn dragit in över bergen hela natten.
Forts följer.