Mont Blanc 4810,20m del 9

Toppen hade besegrats... äventyret var ingalunda över, riskerna var inte borta, tvärtom så var riskerna större nu när man var trött, sliten och tömd på energi. Det finns alltid risker när man gör ett äventyr som detta, många har fallit offer för att självsäkerheten tagit överhanden och tänkt nu är det klart.

Vägen på glaciären var rena autostradan och vi hade kalasväder så förutsättningarna var optimala för att ro iland detta med bravur om än trötta och slitna så ändå med ett leende på läpparna.

Riskmomentet som var kvar var "The bowling alley" Le Grand Couloir strax nedanför Gouter hyttan, denna hade skördat många liv det senaste för knappt någon vecka sedan, värre blev det eftersom värmen gjorde att tjälen som höll klippblocken på plats hade tinat. Detta är egentligen är som en snowboard pipe fast brantare och med fallande klippblock som man var tvungen att ta sig förbi för att kunna ta sig vidare mot Tete Rousse hyttan.

Så vad som händer är att klippblock ibland stora som mindre bilar faller rakt ner och rullar utmed couloiren, det är ständigt mindre sten och grus ibland stora som handbollar som faller som en lavin, ljudet från dessa ekar när de med en hiskelig fart far nedför, kan fortfarande höra ljudet när jag tänker på det. Blotta tanken på att en tennisbolls stor sten skulle kunna få denna fart och med all kraft träffa det som stod i vägen får mig att rysa. Så jag måste erkänna att detta var nog det momentet tillsammans med is väggen på Mont Maudit som fått mig att må mest dåligt och känna mig mest illa till mods. Så jag var rädd riktigt rädd.
Tanken på att jag var på väg över couloiren tumtidumtrallalallala, tjoffffff sten i huvudet pang får mig fortfarande att rysa, hualigen. Youtube'a gärna på "grand couloir" LÄÄÄÄÄÄSKIGT. Det gjorde jag det skulle jag inte ha gjort egentligen, ingen bra ide.

Nåja vi hade fortfarande en bit att gå från Vallot hyttan som egentligen är en räddnings hytta där finns nöd proviant så att man klarar sig litet om vädret skulle bli för dåligt. Dagarna efter vi passerat satt en man fast i fyra dagar på grund av dåligt väder. Så visst behövs det, har räddat många som överraskats av dåligt väder eller gett sig ut i alldeles för dåligt från början och varit tvungna att söka skydd.

Fast man är så hiskeligt trött och egentligen inte orkar bry sig, så slås man ideligen av den storslagna naturen och vilka krafter naturen besitter. Vad liten man är egentligen i allt detta storslagna och vad gör vi med vår natur? Inte nog med att vi bidrar till global uppvärmning vi njuter mycket sällan av den i den utsträckning som man kanske borde. Nåja nog med moral predikan, jag njöt och är glad för upplevelsen jag får vara delaktig i.

Vägen mot Gouter hyttan

Någon forskningsstation?

Repkompisar

Vandringen mot hyttan var seg och långsam,snön var tung och jobbig att gå i då solen gjorde så att det var som att gå i slush... Men vad vackert det var. Vi såg hyttan ganska tidigt, undrar varför jag inte har några bilder? Antagligen för att jag var så vansinnigt trött och inte orkade ta fram kameran.
Nåväl framme vid hyttan så slängde vi av oss packningen satte oss för att hämta andan ta något att dricka samt köpa lite kaffe. Vi skulle vara här så att vi kunde passera couloiren lite senare i hopp om att kylan höll stenarna i schack.

Volodomir, Ihor och Dima

 Det blev ett skönt avbräck även om man stelnade till när man satte sig ner så var det skönt att sätta sig fundera ladda inför nedgången som var lite små jobbig inte bara mentalt utan oxå fysiskt.

Beryktade Couloiren

Jag gör mig redo för nedgång

Vid nedgången kom vi ifrån varandra då det inte var några utstakade leder utan man tog sig ner där det passade, jag försökte hänga på ukrainarna som var som vesslor och gick i samma veva ifrån Niklas och Sanna. så det kändes lite ensamt ett tag och det var inte helt lätt att ta sig förbi vissa passager. Det var många ställen där ramla inte var att att rekommendera eller rättare sagt inte någonstans. Väl framme vid passagen efter ett antal timmars scramblande bland klippblocken skulle man helt plötsligt vara skärpt och ta sig snabbt och resolut förbi, det gällde att vara tyst och höra om det var några stenar på väg ner. Det kändes en smula tumultartat att ta sig över och det enda som passerade mig var lite smågrus och damm. Nu var det bara en transportsträcka på en sten morän som inte var allt för jobbig men det hade vid denna tiden mörknat och det gjorde det lite mer problematiskt att ta sig igenom med pannlamps sken.
Äntligen framme här var det tänkt att vi skulle övernatta... Men med sann hytt anda plockades liggunderlag och filtar fram från personalen och matsals golvet kunde användas fram till 02.00 på morgonen då skulle de som nu låg och sov i sängarna äta frukost för att ta sig upp vägen vi just kommit ner. Vi fick efter detta ta oss ner till sov avdelningarna och inta en mjuk och skön säng i några timmar då vi skulle fortsätta vår vandring hela vägen ner. Nu spelade det ingen som helst roll var man sov kunde nog somnat ståendes vid detta laget. Vi hade hållit igång konstant nästan i 16 timmar med ett antal toppar över 4000 meter med oss i bagaget. Grand Traversen var snart fullbordad.

Intagande av kvällsmat innan matsalsgolvet väntade.

Forts. följer inte mycket kvar av turen.

Mont Blanc 4810,20m del 8

Hej igen...

Klockan var nu 10.20 på förmiddagen vandringen hade tagit drygt 8 timmar upp, nu väntade vandringen ner åt "andra" hållet för att fullgöra "Grand Traverse". Tröttheten gjordes sig påmind antagligen hade vi dränerat våra energi depåer rätt rejält, vi hade strålande solsken och vägen var väl synlig. Nu var vi tvungna att vara extra uppmärksamma det var på inget sätt ofarligt att gå nerför mycket på grund av att vi just var väldigt trötta. Det är ju då många olyckor sker, man har liksom klarat toppen... Men långt ifrån färdiga och branterna med kam vandringarna och glaciär sprickor  fanns även här.

Vägen åt "andra" hållet

Lägg till bildtext

Charmonix långt där nere

Allt eftersom vi tog oss mot lägre höjder mådde man bättre och bättre, detta uteslutande på grund av höjden och den lägre syrenivån, det påverkar mer än vad man tror.

Det var nu jag började processa i min hjärna hur dagen hade varit, det var ju inte så svårt egentligen.... eller? Berodde det på att hade googlat ihjäl mig i min iver att vara så förberedd som möjligt, tagit reda på allt som bara gick, ställt frågor till min omgivning som hade mer erfarenhet än jag, både omöjliga och möjliga scenarier hade gått runt i min hjärna. Det är nog jag i ett nötskal kan jag inte så tar jag reda på det, både på gott och ont. Jag skall bara veta.....

Hittills hade dagen varit helt fantastisk, vyerna hade varit och var fortfarande så att man tappade andan. Det är svår för att inte säga omöjligt att förmedla den känslan av storslagenhet som infann sig, kan tänka mig känslan hos de som är uppe på större berg än detta, skall inte förneka att att tankarna for genom huvudet. Kanske skulle jag sikta på.... nä... Det är nog så att jag nöjer mig med detta. Men man vet aldrig.

Mina "rep kompisar" strax nedanför toppen

Fortfarande kam vandringar med ordentliga branter åt båda håll

Trött men nöjd

Mont Maudit toppen, titta ordentligt så ser man var vi gått

De närmsta timmarna väntade en behaglig vandring ner mot först Vallot hyttan sedan vidare mot Gouter där vi beräknades stanna till lite senare när det blivit lite kallare för att kunna Grand Couloir när det frusit på lite.

Vy från Vallot hytta på vägen vi gått ned.

Gänget tre svenskar och 4 ryssar/ukrainare vid Vallot hyttan

Mer kommer om resten av vägen stannar där för nu.

Saknar turen, känslan ja allt utom kanske tröttheten....

Mont Blanc 4810,20m del 7

Ja vad skall man säga det här med att blogga tar tid har varit lite mycket både privat och på jobbet, Nu tänkte jag iallafall försöka fortsätta min resa..... Förhoppningsvis är det någon som fortfarande är intresserad det har varit en hel del som frågat om fortsättningen.
"Idag" var det alltså dagen D, jag ville på inget sätt säga vid denna tidpunkt att jag skulle upp till varje pris. Det finns risker, många risker att ta hänsyn till. Jag tillsammans med mina vänner tänkte iallafall inte låta mänskliga faktorn avgöra om riskerna skulle ta överhanden. Sedan kunde ju allt hända naturligtvis.
Dagen började bra solen sken och prognoserna såg riktigt bra ut. Vi hade gott om tid det enda vi skulle göra under dagen var att ta oss till Cosmique hyttan, det var där vår natt skulle tillbringas, detta för att vi skulle slippa ha tält och camping utrustning med oss. En sista tur i Charmonix för att inhandla det sista kolla prognoserna en sista gång. Såg bra ut.

Packningen så slimmad det bara går.

Vi rensade allt onödigt i packningen kapade bland annat repet med 20 meter allt för att minska vikten så gott det gick, mycket av förändringarna var lärdomen från gårdagens topptur till Mont du Tacul.

Mina klätterkompisar  Sanna och Niclas, fast dom är ju kompisar annars oxå. :)

Det som skulle ske under dagen var alltså att ta linbanan upp till Aguille du Midi och sedan vandra den korta sträckan över glaciären till hyttan inte så betungande, allt för att spara krafterna inför nattens äventyr.

Här ser man hur pampigt berget är toppen är rundningen i mitten på bilden ser lite lägre ut men det är för att den ligger längre bort, några så här såg det ut på vägen upp.

Hela gänget från vänster, Ihor, Dimitry, Jag, Volodomyr, Sanna, Niklas och Dimitry

Bild ut mot den jobbiga "kam vandringen"

Jag med hyttan i bakgrunden

Jag med vy mot Frankrike

Vy från fönstret i hyttan

Kvällen tillbringades med färdigbeställd mat man fick äta i pass. Det finns alltså restaurang i hyttan, inte det billigaste men väl så smidigt och gott, vi sov i salar med 30 pers i varje. Måste medge att det var lite svårt att sova, alla har ju olika rutiner vid läggning och vissa snarkar etc. Sov inte så vansinnigt mycket denna natt väckning vid 02.00 man skulle iväg så tidigt det bara gick detta för att trippen tar rätt lång tid, upp är ju jobbigt men det blir värre att ta sig ner då är man som mest påverkad av både höjd och trötthet.

Frukost

Jag mitt i natten, nervös full av förväntan.

Vandringen är ju inte så mycket att skriva om egentligen... jo eller iallafall inte första delen som ju är samma väg som den upp på Mont du Tacul, däremot resten var en liten jobbigt, mycket för att vinden hade tilltagit och det blåste rätt bra när man kom upp på höjd. Jag, Niklas och Sanna gick i lag ihop knutna med varandra, jag ledde teamets val av väg, det var till en början en enkel match ingen snö hade kommit de senaste dygnen och det var egentligen upptrampade vägar. Men väl uppe på lite höjd blåste spåren igen så att man såg väldigt lite, upp mot Mont Maudit såg man inget jag fick spåra hela tiden. det jag såg var lite pannlampor en bra bit upp, skall erkänn att jag tyckte det var rätt otäckt. Det var till att kliva över sprickor som du inte hade en aning om hur breda eller djupa de var. Tack vare vinden så kunde vi inte heller prata något speciellt med varandra då allt ljud utom tjutet från vinden hördes. Kändes rätt ensamt. Vägen upp blev bara brantare och brantare, för att avslutas med en isvägg med en lutning på 60-70 grader. där fick både steg järn och yxan jobba ordentligt. väl över krönet så planade det ut och såg rätt enkelt ut men man var ordentligt trött och uttömd på energi. Detta gjorde att den tillsynes enkla vandringen togs med 5-10 steg åt gången, sedan vila, så höll det på. Här var det enda som gällde "pannben". Men så plötsligen så stod man där högt upp, inget var högre. Tröttheten var som bortblåst, vi var uppe på Europas näst högsta topp.... fast denna toppen är den enda tillgängliga i Europa den andra är stängd och inte tillgänglig iallafall inte i dagsläget. Jag hade Bestigit Mont Blanc......

En trött och lycklig Patrik med Geneve skymtandes till vänster om mig så pampigt.

En kort stund på toppen med fotografering och njuta av stunden sedan väntade en lång tur nerför vi skulle ju göra en "Grand Traverse"
Återkommer........