Mont Blanc 4810,20m del 9

Toppen hade besegrats... äventyret var ingalunda över, riskerna var inte borta, tvärtom så var riskerna större nu när man var trött, sliten och tömd på energi. Det finns alltid risker när man gör ett äventyr som detta, många har fallit offer för att självsäkerheten tagit överhanden och tänkt nu är det klart.

Vägen på glaciären var rena autostradan och vi hade kalasväder så förutsättningarna var optimala för att ro iland detta med bravur om än trötta och slitna så ändå med ett leende på läpparna.

Riskmomentet som var kvar var "The bowling alley" Le Grand Couloir strax nedanför Gouter hyttan, denna hade skördat många liv det senaste för knappt någon vecka sedan, värre blev det eftersom värmen gjorde att tjälen som höll klippblocken på plats hade tinat. Detta är egentligen är som en snowboard pipe fast brantare och med fallande klippblock som man var tvungen att ta sig förbi för att kunna ta sig vidare mot Tete Rousse hyttan.

Så vad som händer är att klippblock ibland stora som mindre bilar faller rakt ner och rullar utmed couloiren, det är ständigt mindre sten och grus ibland stora som handbollar som faller som en lavin, ljudet från dessa ekar när de med en hiskelig fart far nedför, kan fortfarande höra ljudet när jag tänker på det. Blotta tanken på att en tennisbolls stor sten skulle kunna få denna fart och med all kraft träffa det som stod i vägen får mig att rysa. Så jag måste erkänna att detta var nog det momentet tillsammans med is väggen på Mont Maudit som fått mig att må mest dåligt och känna mig mest illa till mods. Så jag var rädd riktigt rädd.
Tanken på att jag var på väg över couloiren tumtidumtrallalallala, tjoffffff sten i huvudet pang får mig fortfarande att rysa, hualigen. Youtube'a gärna på "grand couloir" LÄÄÄÄÄÄSKIGT. Det gjorde jag det skulle jag inte ha gjort egentligen, ingen bra ide.

Nåja vi hade fortfarande en bit att gå från Vallot hyttan som egentligen är en räddnings hytta där finns nöd proviant så att man klarar sig litet om vädret skulle bli för dåligt. Dagarna efter vi passerat satt en man fast i fyra dagar på grund av dåligt väder. Så visst behövs det, har räddat många som överraskats av dåligt väder eller gett sig ut i alldeles för dåligt från början och varit tvungna att söka skydd.

Fast man är så hiskeligt trött och egentligen inte orkar bry sig, så slås man ideligen av den storslagna naturen och vilka krafter naturen besitter. Vad liten man är egentligen i allt detta storslagna och vad gör vi med vår natur? Inte nog med att vi bidrar till global uppvärmning vi njuter mycket sällan av den i den utsträckning som man kanske borde. Nåja nog med moral predikan, jag njöt och är glad för upplevelsen jag får vara delaktig i.

Vägen mot Gouter hyttan

Någon forskningsstation?

Repkompisar

Vandringen mot hyttan var seg och långsam,snön var tung och jobbig att gå i då solen gjorde så att det var som att gå i slush... Men vad vackert det var. Vi såg hyttan ganska tidigt, undrar varför jag inte har några bilder? Antagligen för att jag var så vansinnigt trött och inte orkade ta fram kameran.
Nåväl framme vid hyttan så slängde vi av oss packningen satte oss för att hämta andan ta något att dricka samt köpa lite kaffe. Vi skulle vara här så att vi kunde passera couloiren lite senare i hopp om att kylan höll stenarna i schack.

Volodomir, Ihor och Dima

 Det blev ett skönt avbräck även om man stelnade till när man satte sig ner så var det skönt att sätta sig fundera ladda inför nedgången som var lite små jobbig inte bara mentalt utan oxå fysiskt.

Beryktade Couloiren

Jag gör mig redo för nedgång

Vid nedgången kom vi ifrån varandra då det inte var några utstakade leder utan man tog sig ner där det passade, jag försökte hänga på ukrainarna som var som vesslor och gick i samma veva ifrån Niklas och Sanna. så det kändes lite ensamt ett tag och det var inte helt lätt att ta sig förbi vissa passager. Det var många ställen där ramla inte var att att rekommendera eller rättare sagt inte någonstans. Väl framme vid passagen efter ett antal timmars scramblande bland klippblocken skulle man helt plötsligt vara skärpt och ta sig snabbt och resolut förbi, det gällde att vara tyst och höra om det var några stenar på väg ner. Det kändes en smula tumultartat att ta sig över och det enda som passerade mig var lite smågrus och damm. Nu var det bara en transportsträcka på en sten morän som inte var allt för jobbig men det hade vid denna tiden mörknat och det gjorde det lite mer problematiskt att ta sig igenom med pannlamps sken.
Äntligen framme här var det tänkt att vi skulle övernatta... Men med sann hytt anda plockades liggunderlag och filtar fram från personalen och matsals golvet kunde användas fram till 02.00 på morgonen då skulle de som nu låg och sov i sängarna äta frukost för att ta sig upp vägen vi just kommit ner. Vi fick efter detta ta oss ner till sov avdelningarna och inta en mjuk och skön säng i några timmar då vi skulle fortsätta vår vandring hela vägen ner. Nu spelade det ingen som helst roll var man sov kunde nog somnat ståendes vid detta laget. Vi hade hållit igång konstant nästan i 16 timmar med ett antal toppar över 4000 meter med oss i bagaget. Grand Traversen var snart fullbordad.

Intagande av kvällsmat innan matsalsgolvet väntade.

Forts. följer inte mycket kvar av turen.