Utlämnande förändringar..... Tvärtom metoden....

Hur tänkte jag då egentligen? Insåg i vilket fall som helst att någon form av förändring var tvungen, jag hade liksom fastnat i "vinkelvolten".
Man kan ju gå hur djupt som helst egentligen, efter lite sökande fann jag information som väckte mitt intresse det var en nära vän som utmanade mig helt oväntat på ett sätt som jag inte var riktigt förväntat mig. Har inte alltid följt hans råd men har tagit dem till mig, kanske borde ha gjort egentligen. Men man är ju som man är.
Första steget var ju att inse att jag kan inte förändra någon annan utan bara mig själv, andra steget var varför hade jag gått dessa kamper hela livet helt i onödan? Det var ju frågor som behövde ett svar kanske inte ett direkt men någon form av förklaring.
Det var ju inte så att jag kom på allt själv utan någon öppnade lite nya vägar genom att utmana mig, ganska elakt tyckte jag nog vid många tillfällen, min vana trogen försvarade jag mig med näbbar o klor för att rättfärdiga mitt beteende eller i alla fall ge en förklaring. Har nog aldrig blivit så dissad som jag blev då... Blev till och med förbannad vid flera tillfällen "-Det var då helvete kan jag inte få något jä.... rätt nån gång". NÄ det fick jag inte.

Att denna personen stod ut med mitt ältande är för mig en gåta. Det kanske det vänner är till för och förhoppningsvis har jag gett tillbaka med utmaningar och tankeväckare som har fått hen att tänka till oxå.

Vad var det egentligen som varit tokigt? Kom i alla fall på att jag av någon anledning hade svårt att släppa in någon liksom längst in, det fanns alltid ett utrymme där jag höll mina tankar o sanningar för mig själv, ingen kom in, möjligtvis lite här o lite där men det var väl valt vad jag delade med mig av. Skyddade mitt innersta till varje pris.

Dessa sanningar styrde mina handlingar, detta hämmade mig nog rätt mycket framför allt i relationer med allt o alla. Jag valde förhållningssätt beroende på vem och i vilken situation jag befann mig i.
Det ledde oundvikligen till att jag hamnade i situationer där jag skarvade lite för att det skulle låta bara lite bättre, bästa hade varit om jag sagt exakt som det var. Det var inga allvarliga saker utan bara onödigt.

Men visst finns det saker som jag håller för sig själv och inte berättar för någon eller det kanske jag gör för rätt person om det är läge att göra det. Alla behöver inte veta allt och har inte med det att göra heller.

Vad skall detta leda till jo att jag insåg att detta beteende tillsammans med andra beteenden har bidragit till att hämma mig, jag har alltså åkt runt i livet med handbromsen lätt åtdragen. Jag har naturligtvis släppt på vid vissa väl valda tillfällen. nu släpper jag handbromsen helt för att låta det rulla friktionsfritt.

Så det som var mina nyckel ord var ju framförallt tydlighet vilket går rätt bra faktiskt, säg nej om jag menar nej inte jaså eller kanske etc. och naturligtvis även ja gärna om jag menar det och vara tydlig med det. Märkligt var man undviker förvecklingar då.
Det jag jobbar på är struktur och tydlighet,  finns fortfarande övrigt att önska, men Rom byggdes ju inte på en dag. Viktigast är nog tankarna att man har ett mindset till den förändringen man vill göra med sig själv och stå för det. Som jag skrev i tidigare inlägg så finns det de som tvivlar i min omgivning. Det får stå för dem. Bollen är i rullning och jag backar inte tillbaka.

Vad gör jag då tar bort mitt beteende genom att göra tvärt om i det mesta faktiskt. Påminner lite om filmen YES man... Återigen allt måste ju göras med måtta och med en tanke bakom, reflektera vad man gjort tidigare bryt det genom att tänka tvärt om och naturligtvis inte vara rabiat utan göra det med måtta.

Alla förändringar påverkar ju och det krävs lite extra tanke kraft för att det skall vara något som blir naturligt dvs att man inte behöver tänka en extra gång, så tålamod krävs. Ja det blir tokigt ibland bara o krypa till korset o erkänna sina misstag.